André Stern, en mycket begåvad fransk gitarrist, blev intervjuad i tyska tidningen Welt. Han har aldrig gått i skola. Han har blivit hemundervisad, helt utan metoder eller tvång, det man kallar "un-schooling". Han kallar det "mångsidig och unik utveckling".

Jag gick aldrig i skolan – och det är bra
Till skillnad från Tyskland har Frankrike ingen skolplikt. Bra för André Stern, tycker han själv. Stern som idag är 38 år gammal har varken blivit undervisad av lärare eller av sina föräldrar. Han lärde sig bara något när han själv hade lust att göra det. På WELT ONLINE berättar Stern varför han är övertygad om att alla barn kan lära sig på det viset.
 
”Jag gick aldrig i skolan. Aldrig. Andra berättar att de var rädda för hemläxor och oanmälda prov, att de behövde plugga in citronsyrecykeln eller hexameter och att de dessutom blev valda sist på gympan. Jag känner inte igen det. Jag hade en lycklig  barndom.
 
Ingen har bundit mig till en skolbok, lektion för lektion. Ingen har undervisat mig enligt en statlig eller hemmagjord läroplan. Mina föräldrar svarade på mina frågor. När jag ville veta något hjälpte de mig att hitta böcker eller folk som kunde hjälpa mig vidare. Det var roligt för mig, och jag lärde mig bara det som intresserade mig. Utan tenta, utan certifikat – ända tills idag. Jag är 38, gitarrbyggare, musiker, kompositör och journalist och har jobbat som chefredaktör för en tidskrift. Det här var min väg dit: 
 
Jag är uppvuxen i en liten lägenhet i centrala Paris. Min far, en fransman av tysk härkomst, är pedagog, och min mor fransyska och lågstadielärare till yrket. Hon slutade dock jobba för att inte missa min och min yngre systers barndom och för att liksom min far finnas i närheten när vi behövde dem. Ju äldre vi blev desto mer brydde hon sig om sina egna angelägenheter - och vi brydde oss om våra. I Frankrike fungerar det. Där finns det ingen skolplikt, inte heller i Österrike eller andra länder. Läsa lärde jag mig redan när jag var tre år. Jag tyckte att bokstaven O såg ut som ett ägg och C som en äggkopp. Jag upptäckte att det fanns ägg med små svansar (Q) och små svansar utan ägg (I). Jag ville veta vad bokstäverna hette, och frågade om och om igen. Att tyda bokstäver var mycket roligt. Jag började läsa, bara stammande, men ändå. Jag började räkna när jag var fyra år. Förvånansvärt nog började jag med division, eftersom jag märkte att fem fingrar på ena handen bara är hälften av tio. Miljontals barn lär sig först addition i skolan.
 
Föräldrar har svårt att vara tålmodiga
Vid nio kunde jag förvisso fortfarande inte läsa flytande. Ingen sa något om det, ingen blev orolig över detta. Jag tror att många föräldrar idag har svårt att vara så tålmodiga. De är rädda att deras barn kan missa något, är långsammare än andra, de får panik och tjatar. Men i skolan måste barn lära sig i ett tempo som inte är deras. Några misslyckas, andra tappar lusten. Ibland kan skolan faktiskt vara skadlig.
 
Jag hade min egen rytm. Vid tio kunde jag plötsligt läsa ordentligt. Jag vet inte längre hur det gick till. Men jag vet att barn klarar av mycket mer än  man tror – så länge man ger dem tid och frihet och litar på dem. Mina föräldrar var fast övertygade i detta.
 
De flesta psykologer utgår ifrån att genetiska och miljömässiga faktorer måsta samverka i barnens utveckling, och att bägge delar är lika viktiga. Mina föräldrar har en annan åsikt. De har iakttagit hos barn att de bär allting som de kan bli inom sig. De behöver ingen handledning, ingen systematisk undervisning. Precis som människor lär sig sitt modersmål eller att gå av sig själva fungerar det också på alla andra områden. Barn som inte har gått i skolan blir inte arbetslösa, blir inte asociala. Jag är ett bevis för att det stämmer.
 
När jag var tolv år gammal bestämde jag mig för att bli kopparsmed. Mina föräldrar hjälpte mig att hitta en metallhandlare. Han lät mig komma in i sin verkstad. Jag tittade på och hjälpte till själv, och märkte då att det är bra att  kunna räkna ut materialvolymen, så jag fördjupade mig i matematik, hittade Pytagoras sats och sedan Thales sats. Det ena ledde till det andra. Det fanns ingen plikt, inget tvång - och därför ingen plåga.
 
Lärandet är en del av vardagen

Jag har alltid lärt mig det jag behövt, som kopparsmed och senare som gitarrmakare, musiker och journalist. Jag har slagit upp det jag inte förstod i tidningen eller hade snappat upp på tunnelbanan. Det gör jag fortfarande. Att lära sig är för mig en självklar del av vardagen. När jag upptäcker kunskapsluckor är det inte pinsamt för mig. Jag känner mig snarare som på en språngbräda mot nya upptäckter.
 
Om jag på det viset har lärt mig mer eller mindre än andra? Jag vet inte. Jag jämför inte. Kanske är det det som är hemligheten bakom tillfredsställelse och lycka.
 
En del tror att jag inte är någon social människa eftersom jag inte har gått i skolan. Men det stämmer inte. Jag tillbringade mycket tid med min syster, med mina kusiner som inte heller gick i skolan, besökte utställningar, föredrag, kurser. Jag hade många vänner och bekanta, gamla och unga, från olika sociala samhällsskikt. Det var bara så att jag lärde känna dem på andra sätt än genom skolan. En del säger också att barn som jag bara slappar hela dagen, att de inte får någon plikt- och ansvarskänsla. Men det stämmer inte heller. Min dag var väldigt strukturerad. Jag älskar strukturer. Redan när jag var tolv steg jag upp klockan sex för att öva gitarr eftersom staden är så tyst på morgonen och klangen mycket mer intensiv. Efter frukost övade jag språk, engelska och tyska. Franska är mitt modersmål. Ibland arbetade jag mig igenom 20 lektioner på en dag och ibland gjorde jag något annat efter ett tag. Lärandet och fritiden gick in i varandra. Min kunskapstörst drev mig längre och längre. När mina föräldrar inte längre kunde svara på mina frågor sökte jag på biblioteket. Någonstans fanns det alltid ett svar. Alltid.
 
Jag är övertygad om att alla barn kan lära sig på detta vis utan att vara högt begåvade. Men ibland är hemmiljön inte så fördelaktig. Det kan till exempel vara så att föräldrarna har problem med sig själva, inte är öppna eller inte har viljan att låta sina barn lära sig fritt. Jag tror dock att sådana föräldrar inte heller kommer på tanken att inte skicka sina barn till skolan. Ska man därför diktera skolplikt för alla barn? Förresten är jag inte heller för att skolan ersätts med klassisk hemundervisning dvs. undervisning genom föräldrarna.
 
Jag har inget recept, ingen metod som passar för alla. Jag kan bara tala för mig själv. Och jag vet vad jag kommer att göra med mina egna barn. De ska få uppleva en lika mångsidig och unik utveckling som jag. Jag kommer aldrig att skicka dem till skolan – om inte de själva vill det.”