”Det får inte landa i att elever sitter hemma,” säger Ingegärd Hillborn från Skolinspektionen om kommunernas brister i att tillgodose barn med diagnoser av typ ADHD passande skolformer till SR. Läs här.

Jag läste precis i Bodil Jönssons ”Tio tankar om tid” hur skolans styckade tid hämmar kreativiteten. Vad är därför så farligt med att elever sitter hemma? Varför inte låta föräldrarna ta större ansvar för att deras barn mår bra? Vi har hamnat i en mentalitet där många tror att staten, landstinget och kommunen ska fixa alla problem.

Självklart måste barn som har särskilda behov få dessa tillgodosedda. Precis som barn med fysiska funktionshinder måste neuropsykiatriskt funktionshindrade personer få hjälp att utvecklas. Precis som s k neurotypiska barn får stöd att utvecklas (eller det är meningen att de ska det, i skolan, att så verkligen sker kan nog många bestrida).

Samtidigt är jag glad att föräldrarna anmäler att de inte får stöd. Så länge vi kommer med attityden: hur kan vi lösa detta tillsammans, istället för ”detta borde redan ha ordnats” så att vi kan jobba konstruktivt på en lösning. Föräldrarna har ju ett intresse i att stödet blir bra för barnen.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka att om vi hade en bättre inställning till hemundervisning, kunde förmodligen den individualiserade studiegången, den som leds av personer som verkligen bryr sig om barnen, i realiteten hjälpa dessa barn att blomstra. Därför tycker jag att kommentaren att elever inte ska sitta hemma är olycklig.

(Detta inlägg är också publicerat på http://ellinorpetersen.wordpress.com/)